RISKZONER UTVECKLINGSSAMARBETE SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 1 / KATASTROFHJÄLP / EPIDEMIER 22.4.2020 13.38

Innehåll 04 10 18 24 28 32 Kina Kongo Corona­ pandemin var omvälvande för hela världen. Ebolaepidemin under kontroll i landets nord­ östra delar Bosnien-­ ­Bahamas Nepal Orkanen Dorian Frivilliga Herze­­ förstörde ett räddar liv i govina semester­paradis bergsbyar Kargt flykting­ läger mitt i Europa Malawi Småbrukare för­ söker anpassa sig till klimat­ förändringen Utgivare: Finlands Röda Kors, Fabriksgatan 1a, 00140 Helsingfors. www.rodakorset.fi Producent och ansvarig redaktör: Pekka Reinikainen. Redaktionssekreterare: Sanna Ra. Landsuppgifter: Röda Korset och Encyclopaedia Britannica. Texter: Johanna Arvo, Caroline Haga, Mika Jouhki, Hannu-Pekka Laiho, Johanna Korkeamäki, Tiina Leinonen, Eeva Matsuke, Maria Santto, Päivi Ängeslevä. Fotografier: Johanna Arvo, Caroline Haga, Kambodjas Röda Kors, Kinas Röda Kors, Jarkko Mikkonen, Ville Palonen, Maria Santto, Benjamin Suomela, Päivi Ängeslevä. Virusgrafik: Jussi Latvala. Layout: Carita Lehtniemi. Översättningar: Lingsoft Oy Tryckeri: PunaMusta 2020 2 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 2 22.4.2020 13.38

Bakgrundsbild: Solnedgång på ­Abaco Island efter orkanen Dorian. Foto: Maria Santto 36 42 Zimbabwe Educa­ Torkan lindras med mässan livsmedelsbistånd Plattformen Riskzoner stöder distansstudier C oronaviruspandemin lyfter fram styrkorna och svagheterna i hälso- och sjukvårds­ systemen på olika håll i världen. Det synliggör också det ömsesidiga beroendet när det gäller den globala hälsan. Mänsklighetens förmåga att förhindra globala hälsorisker kräver att alla, även de länder som har minst beredskap, har förmågan och viljan till ett smidigt samarbete. Finland har förbundit sig att främja den universella hälsotäckning som FN har satt upp som mål, och målen för hållbar utveckling när det gäller hälsa. Hälsa är en av de möjliggörare som genomsyrar hållbar utveckling och en förutsättning för att få igång nästan all annan utveckling. Primärsjukvården påverkar hela samhället och därför är det viktigt att satsa på den även genom utvecklingssamarbete för att uppnå andra utvecklingsmål. Universell hälsotäckning kräver i synnerhet fungerande primärsjukvård, och för att bygga upp en sådan krävs det omfattande investeringar och utbildning av sjukvårdspersonal.  En utmaning för detta byggnadsarbete är det växande behovet av yrkesutbildade personer i utvecklingsländerna, vilket i värsta fall ökar risken för kompetensflykt inom hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna. Även om situationen i exempelvis Afrika har förbättrats något är det fortfarande ett stort problem. Sydafrika har till exempel räknat ut att landet på grund av att läkare flyttar utomlands för att få bättre löner har förlorat en utbildningsinvestering på 1,4 miljarder dollar. Att utbilda läkare i USA eller Europa kostar betydligt mer än samma utbildning i ett utvecklingsland. Om ett utvecklat land anställer en läkare eller sjuksköterska som utbildats på annat håll är besparingen enorm. Ur sjukvårdspersonalens synvinkel, som har fått utbildning i ett utvecklingsland, är det förståeligt att de vill ha högre lön. Förloraren är primärsjukvården i utvecklings­ länderna. Volontärerna inom Röda Korset och Röda Halvmånen utgör för närvarande en central del av hörnstenen i den universella hälsotäckningen. Volontärerna i rörelsen hjälper årligen i genomsnitt 165 miljoner hjälp­ behövande. De ger primärvårdshjälp till människor som inte nås av den statsunderstödda offentliga hälsooch sjukvården. Under coronaviruspandemin är volontärernas arbete särskilt viktigt. Den beredskap som byggts upp och de verksamhetssätt man har lärt sig under normala förhållanden blir viktiga i katastrof- och krissituationer. Volontärerna kan snabbt svara på människors behov och vid behov rekrytera nya volontärer för att stödja samhällen. Samhällets förtroende för volontärernas verksamhet som byggts upp före katastrofen bidrar till att hjälpen når fram och att informationen tas emot. Volontärerna svarar på offrens omedelbara behov och förbereder sig samtidigt för situationen efter krisen och samhällets återhämtning. I skrivande stund är volontärer inom rödakorsrörelsen på olika håll i världen upptagna med att hjälpa till i arbetet med coronaviruset. Finlands Röda Kors hjälper bland annat till med hälsorådgivning, ger mentalt stöd och stödjer personal inom den offentliga hälso- och sjukvården när det behövs extra resurser. Volontärerna kommer också att fortsätta sitt arbete efter pandemin och bidra till att vi när nästa pandemi börjar ska vara lite mer förberedda än tidigare, över hela världen. Det här är kärnan i Röda korsets arbete: att vara närvarande och säkerställa ett smidigt samarbete inom utvecklings­ samarbete och katastrofhjälp för människors bästa. Kristiina Kumpula generalsekreterare Foto: Jarkko Mikkonen SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 3 Hälsa berör oss alla 22.4.2020 13.38

Bilder: Johanna Arvo, Caroline Haga, Kambodjas Röda Kors, Kinas Röda Kors/IFRC xxxxx 4 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 4 22.4.2020 13.38

En katastrof kallad corona I december 2019 fick Internationella rödakors­ federationens kontor i Asien och Stillahavs­området i Kuala Lumpur de första meddelandena om att människor i Kina hade insjuknat i ett okänt virus som orsakade lunginflammation. Redan i januari visste man att lunginflammation var en sjukdom som orsakades av en ny typ av coronavirus. Två hjälparbetare berättar om sitt arbete i Kina i början av corona­ pandemin (COVID-19) våren 2020. CAROLINE HAGA, kommunikations- och medie­ koordinator, Internationella rödakors­federationens kontor i Fjärran Östern, i Peking: BÖRJAN AV FEBRUARI 2020 J En arbetare för Kambodjas Röda Korset hänger upp en affisch med råd om hur man ­skyddar sig för coronaviruset. ag går mot kontoret vid klockan åtta på morgonen. Ansiktsskyddet är svettigt och sitter obehagligt hårt. Under den femton minuter långa promenaden ser jag bara två andra fotgängare med mask. På den sexfiliga vägen som ligger bredvid, som är en av stadens huvudleder och som leder till Himmelska fridens torg, är det mycket lite bilar. Det är min första dag som kommunikations- och mediekoordinator i Peking, en stad med över 20 miljoner invånare. Finlands Röda Kors har skickat hit mig och en finsk kollega som är logistiker för att stödja Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationens (IFRC) kontor i Fjärran Östern under coronavirus­ epidemin. Situationen när det gäller coronaviruset i staden Wuhan och i hela provinsen Hubei är katastrofal. På andra håll i Kina är situationen inte oroande, men myndigheterna har uppmanat hela befolkningen att begränsa sin rörlighet så mycket som möjligt och anvisningarna följs. I andra länder i Fjärran Östern fanns det under tiden endast få fall av smitta, även om man förutspådde att situationen i Sydkorea skulle förvärras avsevärt. Internationella rödakorsfederationens kontor i Fjärran Östern stödjer de nationella rödakorsföreningarna i Kina, Sydkorea, Nordkorea, Japan och Mongoliet. Det är min uppgift att stödja både dessa nationella föreningar och IFRC i alla behov som har med kommunikation att göra. Det är ett mångsidigt arbete och det är just därför jag tycker så mycket om det. Min första uppgift blir att 5 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 5 22.4.2020 13.39

Frivilliga hälsovårdare från Shanghai och Peking vårdade insjuknade I Wuhan. Karantänhotellets dörr är förseglats med tejp och maten lämnas utanför. SITUATIONEN NÄR DET GÄLLER CORONAVIRUSET I STADEN WUHAN OCH I HELA PROVINSEN H ­ UBEI ÄR KATASTROFAL. PÅ ANDRA HÅLL I KINA ÄR ­SITUATIONEN INTE OROANDE, MEN HELA BEFOLKNINGEN HAR BEORDRATS ATT RÖRA SIG SÅ LITE SOM MÖJLIGT. Johanna Arvo äntligen utomhus i Peking. Tjänstemän i skyddsdräkt under mellanlandningen i Guangzhou. 6 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 6 22.4.2020 13.39

kontakta Kinas Röda Kors och andra nationella föreningar och se till att jag hela tiden får de senaste uppgifterna om situationen och kommunikationsmaterial från fältet. Normalt skulle jag också själv försöka intervjua och fotografera invånare och volontärer från Röda Korset, men under den här arbetskommenderingen är det naturligtvis inte möjligt. SLUTET AV FEBRUARI Jag kommer i första hand att fokusera på Kina, eftersom det är där som situationen är värst och vi vill berätta mer om Kinas Röda Kors omfattande biståndsarbete för att bekämpa coronaviruset. Föreningen har bland annat skaffat specialambulanser och skickat sjuktransportteam med volontärer till provinsen Hubei för att hjälpa till med att transportera patienter och med första hjälpen, gett ekonomiskt stöd till sjukvårds- personal som smittats med coronaviruset, öppnat krislinjer och spridit information och anvisningar i städer och byar. Vi går ut med information och bilder på åtgärder i Kina och andra länder i IFRC:s kanaler på sociala medier, och jag distribuerar allt material även till kommunikatörerna i de nationella organisationerna över hela världen. Jag delar också lägesrapporter varje vecka och skriver pressmeddelanden. Vi får många förfrågningar om intervjuer från medierna som jag samordnar och jag hjälper de experter hos oss som ska intervjuas att förbereda sig. Samtidigt stödjer jag de nationella föreningarna i deras kommunikation genom att erbjuda dem artiklar, användbart material från sociala medier och tips för att utveckla kommunikationen. Efter en lång arbetsdag promenerar jag till hotellet, oftast via en mat- butik som är öppen i närheten. Till middag kan jag också välja bland utbudet på två pizzerior som är öppna, men jag märker att man kan bli trött till och med på pizza. På helgerna går jag längre promenader i det soliga vintervädret. Ansiktsskyddet ska alltid vara på överallt förutom på kontoret och på hotellrummet. Jag svettas fortfarande i det, men man vänjer sig. Man tar också tempen regelbundet när man går till frukosten, när man lämnar hotellet, när man kommer till kontoret, matbutiken eller restaurangen och när man återvänder till hotellet. BÖRJAN AV MARS När jag lämnar landet tre veckor senare för att åka till Kuala Lumpur är situationen i Peking i stort sett densamma som när jag kom dit, även om det finns något fler bilar och människor på gatorna. I karantän i Kina JOHANNA ARVO, operativ koordinator på Internationella rödakorsfederationens kontor i Asien och Stillahavsområdet i Kuala Lumpur: SÖNDAG 15.3 N är det stod klart att det nya coronaviruset var allt annat än en oskyldig influensa förstod vi på vårt kontor i Kuala Lumpur att detta kräver alla tillgängliga resurser. Ett logistikteam gjorde en kartläggning av tillgången till medicinsk utrustning och försökte på alla sätt hjälpa Kinas Röda Kors att skaffa bland annat ansiktsmasker, skyddsoveraller och -handskar samt handdesinfektion. Operationsteamet förberedde planen för och finansieringen av operationen samt kontorets interna beredskap. Vi bestämde oss för att arbeta växelvis i två grupper på kontoret varannan vecka. Jag lovade att åka till Peking för att hjälpa till med det praktiska i anslutning till operationen. Jag visste redan i förväg att jag skulle hamna i två veckors karantän i Kina. Redan vid mellanlandningen i Guangzhou hade jag fyllt i blanketter till hälsovårdsmyndigheter klädda i skyddsutrustning och genomgått en intervju. Men när jag anlände till Peking var det ingen som visste vart jag skulle ta vägen, eftersom jag hade kommit med inrikesflyg på grund av ett flygbyte. Det slutade med att jag fick stanna på flygplatsen över natten. TISDAG 17.3 Nästa morgon fick jag order att bege mig till karantänhotellet. Hela personalen var klädd i skyddsutrustning och förutom den normala incheckningen fick jag än en gång fylla i en blankett med hälsoinformation och man tog tempen på mig. Jag fick med mig en rumsservicemeny, en febertermometer och en lapp på vilken jag skulle fylla i min temp på morgonen och på eftermiddagen. Framför hissen sprejades jag och alla mina saker med desinficerings- medel. I korridoren hade dörrarna till rummen märkts ut med gulröd tejp och jag anade att även mitt rum skulle förseglas. Jag var på väg mot 14 dygn av ensamhet, som gjorde mig lite nervös och till och med rädd. Kina • Huvudstad: Peking • Yta: 9 572 900 km² • Invånarantal:  1 397 364 000 • Befolkningstäthet: 144,6/km² FAKTA Det allt förmögnare Kina är fortfarande ett land som domineras av jordbruk. Torka och översvämningar sätter den del av befolkningen som försörjer sig på jordbruket på prov och bristen på rinnande dricksvatten gör livet svårare. I sydvästra Kina i provinsen Guizhou har man med FRK:s stöd förbättrat förhållandena i byarna på landsbygden. Dessutom fördjupades Kinas Röda Kors katastrofberedskapsarbete i Fujian-provinsen i fotspåren av nödhjälpsoperationen vid jordbävningen i Sichuan år 2008. ONSDAG 18.3 En vägg i mitt rum är i praktiken ett fönster där man kan följa trafiken på gatan och människor som då och då passerar förbi. Jag saknar dock frisk luft och en balkong. Sådan lyx finns det inte här, men som tur finns det ett ventilationsfönster. Jag är tacksam för att jag är så lång, för jag når precis upp till fönsternischen när jag står på tå på en stol och kan ta en nypa frisk vårluft. Rummet blir väldigt varmt under dagen i solgasset och jag undrar hur jag ska klara av det här. Jag svettas i rummet, som inte går att vädra. Det går inte att få något kallt att dricka, eftersom det inte finns något kylskåp i rummet. Det finns även ganska lite dricksvatten i övrigt. 7 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 7 22.4.2020 13.39

Jag har dock varit på så många uppdrag tidigare att jag hade vett nog att packa med torkat kött, pulversoppa och lite annat smått att äta. TORSDAG 19.3 Efter frukosten, som kommer upp till rummet, öppnar jag datorn och arbetsdagen börjar. Även om fokusområdet för kontoret i Ostasien ligger i Kina har vi också stödåtgärder för Mongoliets Röda Kors, där en insats precis är på väg att påbörjas. De övriga rödakorsföreningarna i regionen, det vill säga i Japan och Sydkorea, är mycket starka aktörer, och därför hjälper vi dem främst med anvisningar och material. Ibland vaknar jag upp till verkligheten när lukten av desinficeringsmedel från korridoren sticker i näsan. Jag tänker tillbaka på ebolaoperationen i Sierra Leone 2015, då klorlukten började ge en känsla av trygghet. Spännande förebud och minnen. På eftermiddagen skickar en kollega ett meddelande om att en försändelse är på väg till mig. Snart hörs en knackning på dörren och ivrig som ett barn på julafton springer jag fram för att se vad jag har fått. Bakom dörren finns en stor papplåda med ett tejpat kuvert på. I papplådan står det ett kylskåp fullt med mat där! FREDAG 20.3 Jag tänker på mina vänners råd om att det är bra att hålla fast vid sina rutiner även i karantän. Jag överväger för en stund att klä på mig arbetskläderna och göra mig i ordning för arbetet, men till slut går jag omkring i pyjamas hela dagen, precis som dagen före. Under dagen kartlar vi de nationella föreningarnas behov av skyddsutrustning och översätter instruktionerna för operationen till kinesiska. Det mest utmanande är att utröna hur vi skulle kunna få personal för våra behov inom operationen och vi funderar på vilka uppgifter som kunde göras på distans VECKOSLUTET 21–22.3 Karantänen och ångesten tär på mig, hur jag än försöker kämpa emot. Jag känner mig gråtfärdig och ångestfylld. Jag tänker på att jag skulle vilja ligga i min kära mans famn och höra tröstande ord och framför allt få närhet. Jag tänker på att liknande tankar rör sig i mitt huvud som under ebolaoperationen. Då insåg jag för första gången på riktigt hur viktigt det är med mänskliga kontakter. FREDAG 27.3 MÅNDAG 23.3 VECKOSLUTET 28.3 OCH 29.3 Jag vaknar ganska tidigt, eftersom tankarna på jobbet snurrar i huvudet. Planen för operationen i Kina håller fortfarande på att behandlas av den nationella föreningen och det börjar redan bli bråttom med den. Vi har också ett stort inköp av utrustning (ambulanser med undertryck) på gång och hanteringen av projektavtalet har fördröjts. Dessutom måste planen för operationen i Mongoliet godkännas och vi måste gå vidare med den så snart som möjligt, så att vi kan allokera finansieringen. Utöver allt detta ska vi hålla en utvärderingsdiskussion med personalen, skriva rapporter samt hålla distansmöten om beredskap och personalens välbefinnande. När kvällen kommer ringer jag en vän och lyckas rensa huvudet. Det var trevligt att prata och samtidigt lite trist när alla bara pratar om corona. Nu när corona är mitt jobb vore det trevligt att prata om exempelvis katter eller om vårens ankomst. Jag har planerat allt möjligt som jag ska göra för att hålla ihop. Jag har pratat med en vän i telefon och lagt otroligt mycket tid på att bara stirra på hjärndöda videosnuttar i mobilen. Ett telefonsamtal till mannen och sedan lite gymnastik. Jag beställer mat med hjälp av en kinesisk kollega. Jag sätter på teven, som jag inte orkat titta på på en vecka. Anledningen till det är uppenbar – den enda engelska kanalen visar bara nyheter, som naturligtvis handlar om corona. Jag stänger av teven. TORSDAG 26.3 Chefen i Kuala Lumpur skickade ett uppmuntrande meddelande även idag. Hon har själv varit med om liknande situationer i egna uppdrag, då hon inte har kunnat röra sig utomhus, så hon kanske kan sätta sig in min situation. Några kolleger från Malaysia har varit mycket stöttande och skickat uppmuntrade meddelanden. Fint att det finns ett team som bryr sig. Senare på kvällen var jag gäst på radiostationen Auran Aallot från Åbo och talade med en bekant journalist om karantänen och situationen i Kina. Jag har ett första videomöte med Kinas Röda Kors, på vilket jag försöker ge dem vägledning i planen för operationen och vi funderar över de fortsätta åtgärderna. I Kina är situationen redan på väg att nå sitt slut och i Wuhan, det vill säga den stad där hela pandemin började, är stora lättnader på gång när karantänen hävs. MÅNDAG 30.3 Det är redan sent på eftermiddagen när dörrklockan ringer. Där står någon i skyddsutrustning. Jag får veta att jag checkas ut imorgon. Det är tomt i huvudet och jag misstänker att det är ett misstag. Det är det inte. Jag kommer ut härifrån på tisdag. Jag får en bunt papper att skriva under. Jag har verkligen ingen aning om vad jag skriver under, men är glad att jag kommer ut härifrån. Jag ringer till kontoret och ber dem att kontrollera att det stämmer. Javisst, det gör det verkligen. Min kollega lovar att ordna transport från hotellet åt mig. Jag är så lättad och glad! TISDAG 31.3 SISTA MORGONEN Jag jobbar under förmiddagen tills min kollega meddelar att hon är på väg att hämta mig. Det känns overkligt och samtidigt till och med lite skrämmande. Jag har varit skyddad här mellan fyra väggar. Jag har inte behövt använda ansiktsskydd eller tvätta händerna hela tiden. Jag inser att det även i vissa avseenden har varit ganska enkelt. ■ 8 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 8 22.4.2020 13.39

Det slutliga dödstalet var oklart vid tryckningsdags men coronapandemin är långt ifrån de mest dödliga pandemierna i historien. PANDEMIERNAS HISTORIA 200M 56M DIGERDÖDEN (PESTEN) 1529 1347-1351 . Digerdöden kom från råttor och den spreds till människor via infekterade loppor. Digerdöden dödade 30-50 procent av Europas befolkning. Det tog cirka 200 år innan befolkningen på fastlandet blev lika stor som innan. 12M DEN TREDJE PESTEN 1855 600’ Mångmiljon­ staden Peking oerhört tyst. 5M ANTONIUSPESTEN 165–180 1800-TALS PESTEN 1817–1923 40–50M SMITTKOPPOR 200’ JUSTINIANSKA PESTEN 1918-1919 541-542 25-35M HIV/AIDS 1981 – Antalet offer för denna farsot är fortfarande osäkert, för det kommer fortfarande nya bevis. Många tror att denna farsot snabbade på Romarrikets fall. Smittkoppor dödade uppskattningsvis cirka 90 procent av Amerikas ursprungsbefolkning. På 1800 -talet dog 200 000 människor i smittkoppor årligen. Världens första vaccin togs fram mot smittkoppor En våg av koleraepidemier svepte över världens alla hörn på 1800-talet. Antalet offer kan räknas i miljoner, men det råder delade meningar om det faktiska antalet. 3M 1700-TALS PESTEN 1665 SVININFLUENSAN 2009-2010 30–50M SPANSKA SJUKAN 171’ 1,1M ASIATEN 1957–1958 CORONAVIRUS COVID-19 2019–21.4.2020 1M RYSKA SNUVAN 1889–1890 100-150’ GULA FEBERN sena 1800-talet 11,3’ EBOLA 2014-2016 Siffror visar antalet döda. Källor: CDC, WHO, BBC, Wikipedia, Éncyclopedia Britannica. Uppdatering 21.4.2020. 1M HONGKONGINFLUENSAN 1968–1970 850 MERS 2010– 1M 1M KOLERA 6 1817–1923 JAPANSKA SMITTKOPPOR 735–737 770 SARS 2002–2003 Virusgrafik: Jussi Latvala, Juju Design En ensam ­passagerare på en tom perrong i Kinas huvudstad. ANSIKTSSKYDDET SKA ALLTID BÄRAS ÖVERALLT UTOM PÅ KONTORET OCH PÅ HOTELLRUMMET. DET ÄR SVÅRT ATT FÖRESTÄLLA SIG HUR EN NORMAL VARDAG HÄR I STADENS CENTRUM SKULLE SE UT. 9 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 9 22.4.2020 13.39

Text: Maria Santto och Eeva Matsuke Bilder: Maria Santto Demokratiska republiken Kongo • Huvudstad: Kinshasa • Yta: 2 345 410 km² • Invånarantal: 98 590 000 • Befolkningstäthet: 40,5/km² FAKTA Kongo är rikt på natur­ resurser, men är ändå ett av världens fattigaste länder. Det långvariga inbördeskriget upphörde officiellt år 2003, men striderna har fortsatt i östra delarna av Kongo. Miljontals människor förlorade sina hem på grund av kriget och drabbades av hungersnöd och sjukdomar, varav de farligaste och vanligaste är mässling, tuberkulos, sömnsjuka och hiv/aids. I Kongo råder det skriande brist på läkare, vilket gör det svårare att bekämpa sjukdomarna i landet. Begravnings­ teamet i Goma har fått information om en 35-årig kvinna som har dött av otydliga ­symptom. Ebola återigen Kongos värsta ebolaepidemi bröt ut i provinserna Norra Kivu och Ituri i augusti 2018. Över 3 300 människor insjuknade i ebola och nästan 2 300 omkom. Det var den ­tionde ebolaepidemin i Kongo, men den första i landets oroliga nordöstra del. Kommunikationsdelegat Maria Santto tillbringade två veckor i epidemiområdet sommaren 2019. Barnmorskan Eeva Matsuke arbetade som kontaktperson för Röda Korset och andra organisationer i Goma under fyra månader vintern 2019–2020. 10 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 10 22.4.2020 13.39

11 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 11 22.4.2020 13.39

Maria Santto: Här kulminerar alla säkerhetsrisker, i samma område”, säger säkerhetschefen för Internationella rödakorskommittén under en genomgång. Vi är i Goma, som operationen i hela norra Kivu leds ifrån. Jag kan inte ta in hennes ord. Mina ögon flackar framför pappershögen och bokstäverna. Längst upp ligger en lapp där man ber om kontaktuppgifter till den person som man anmäler kidnappning eller dödsfall till. Jag minns inte att jag skrev under något sådant här ens i Syrien. Jag knappar in ett sms till min vän där jag skriver att om hon får ett telefonsamtal från ett konstigt nummer så kan det bero på att hennes namn står på den lapp jag precis håller på att skriva under. Min vän svarar direkt och frågar oroligt om det är säkert att jag är i trygghet. Jag svarar att jag naturligtvis är det. Min hjärna fungerar rationellt. Kan det ändå handla om min fatalistiska inställning till livet eller om att mitt sinne ofta är klart och lugnt i extrema situationer. Hemma kan det vara helt annorlunda. Eftersom jag anlände ensam låter man låter man mig gå samma introduktion som andra hjälparbetare som precis har anlänt till platsen. Vi är fyra personer som är okända för varandra och som representerar olika yrkesområden. Var och en av oss har sitt uppdrag, och vi kommer inte nödvändigtvis att träffa varandra igen efter introduktionen. Jag är den enda som är på väg till Beni i norr, just nu epicentrum för ebola. Beni och Goma ligger i norra Kivu, där det under en lång tid har varit oroligt. FN-trupper (MONUS- En medlem i begravnings­ teamet i Goma förbereder sig för att klä på sig skyddskläder. CO) är fortfarande synligt närvarande. Området är rikt på naturresurser och kampen om mineraler, olja, guld och ädelstenar har länge varit blodig. Uppskattningsvis 60 procent av världens kobolt kommer från Kongo. Kobolt, nutidens guld, är närvarande i vår vardag överallt, i mobiltelefonernas litiumbatterier och till och med i elbilarna. ”I Beni får du sedan en ny briefing och lokala instruktioner. Där får man inte röra sig någonstans utan bil eller ensam”, fortsätter säkerhetschefen. Jag känner till protokollet och vet att vi ofta, beroende på plats, får ytterligare information om vi behöver förflytta oss inom landet. Det här är inte min första resa till hjärtat av en epidemi. Ett par år tidigare var jag i Madagaskar som fotograf under lungpestepidemin. Jag vet hur det känns med rädsla för en okänd, 12 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 12 22.4.2020 13.39

osynlig sjukdom. Det är i värsta fall förlamande. GOMA När jag anländer till flygplatsen i Goma förstår jag dock vilken annorlunda situation det är. Utanför det lilla flygfältet står gigantiska kanistrar försedda med FN:s dekaler, som det rinner renat vatten ur. En stark lukt av klor slår emot dig. Klorerat vatten torkar ut dina händer på ett ögonblick så att de blir knastertorra. Goma är en skröplig men ändå praktfull stad vid Kivusjön. Horisonten kantas av en aktiv vulkan och Rwanda ligger på gångavstånd härifrån. Ebolan har ännu inte kommit till Goma, så vardagen är försiktigt optimistisk. Gatorna är kantade med handdesinficeringspunkter eller hinkar med tvål bredvid här och där. Ett genom­ skinligt fönster på en liksäck är Röda Korsets uppfinning. Det underlättar volontärernas arbete, eftersom de anhöriga ser att kroppen inte är lemlästad. De första dagarna är rädslan för ebola närvarande överallt. Vi åker dagligen förbi kontrollpunkter där passagerarna i vår bil får en skvätt starkt parfymerat handsköljmedel och man tar tempen på oss vid tinningarna. Jag minns så småningom hur snabbt det overkliga blir verkligt och försiktigheten i vardagen. Jag desinficerar de delar av kameran man greppar om varje kväll, ibland även på dagen. Jag tvättar eller desinficerar händerna ett tjugotal gånger per dag. Jag har febertermometern nära till hands. Mitt på dagen i Goma är det grått och fuktigt. Bilen kör längs den gropiga vägen genom den tätbebyggda, fattiga förorten. Jag har under flera dagar varit dålig i magen, jag har kräkts och haft diarré och jag känner mig svag och varm. Det har varit tufft att fotografera, dagarna har VARJE PERSON SOM DÖTT UNDER MISSTÄNKTA FÖRHÅLLANDEN MÅSTE BEGRAVAS PÅ ETT SÄKERT SÄTT UNDER EPIDEMIN. SMITTORISKEN UNDER DESSA FÖRHÅLLANDEN ÄR EXTREMT STOR. flutit förbi och överskuggats av en frustrerande vetskap om att jag inte kan göra mitt jobb. Mitt jobb ska kasta ljus över situationen i Kongo och därigenom ge oss finansiering, då den har börjat sina. Jag har inte kunnat röra mig och har inte fått någon bild som skulle få de stora finansiärerna att ta fram checkblocket så att de på vilkas axlar det vilar att få stopp på spridningen av epidemin kan fortsätta sitt arbete. 13 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 13 22.4.2020 13.39

Jag upplever att jag har ansvar, fast det är tydligt att jag i svetten mitt på dagen och med mild diarré har för höga tankar om mig själv. Längs vägen bredvid kyrkan öppnar sig ett område täckt med presenningar. Vi är hos begravningsteamet. När jag kommit in desinficerar jag först händerna och därefter fotsulorna. Grusområdet är markerats i olika områden. Det finns ett grönt, ett gult och ett rött område. Bilen anvisas efter arbetsdagen till ett rött område och rengörs noggrant på utsidan. Volontärerna ser spaka ut. Man har varit tvungen att skära ner gratislunchen. Arbetet är mentalt och fysiskt utmanande. Det tar på krafterna att jobba i de svettiga skyddskläder och att ständigt se döden dränerar människor på energi. Även om ebolan ännu inte har kommit hit är det bara en tidsfråga när det första offret konstateras. Det är en lång väntan. Varje person som dött under misstänkta förhållanden måste begravas på ett säkert sätt under epidemin. I teamet finns det många experter på olika områden men den som är ansvarig för ebolatestningen är nästan alltid en sjuksköterska eller läkare. Smittorisken under dessa förhållanden är extremt stor och det kan vara mycket svårt för en oerfaren person att röra vid ett lik. En dag frågade chefen för begravningsteamet mig: ”Är du på väg till Beni?” Jag svarade jakande. ”Då ser du vad det här arbetet verkligen handlar om.” BENI Virunga nationalpark öppnar sig framför ögonen från fönstret i flyg- Begravnings­ teamet får upp till sex larm per dag. De arbetar tills mörkret kommer. planet. Mina tankar drar iväg till grönska, gorillor och insekter när flygplanens jämna och höga vibrationer får de övriga sinnena att trubbas av. De små andningshålen är värdefulla, för arbetet tar all tid och kraft för hjälparbetaren. Det var komplicerat att organisera resan till Beni. Man får av säkerhetsskäl bara vara ett visst antal hjälparbetare på platsen. Så om jag kommer dit måste någon ge sig av därifrån. Sedan måste man också kontrollera de humanitära flyg som snabbt fyller platsen. Efter en lång och frustrerande väntan kommer jag äntligen fram till mitt mål. Längs med smågatorna i Beni ser man handtvättsställen. Vägarna är annorlunda än i Goma, den finkorniga sanden dammar och vart jag än tittar ser jag en frodig grönska som jag inte har sett någon annanstans. 14 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 14 22.4.2020 13.39

Då och då skymtar en stridsvagn försedd med FN:s symbol fram ur skogen. De känns hotfulla, trots att deras syfte är att skydda. Jag hör att en grupp bybor har dödats i närheten av flygplatsen på min ankomstdag. En grupp upprorsmakare ligger bakom. Senare på dagen hör vi att man tagit lik till stadshuset; morgonens sammandrabbning har hämnats. Det är inte undra på att man propsar på att vi alla ska bege oss hem till boenderesidenset för resten av dagen. I Beni kan man bara ta sig fram med bil och som tur är kunde jag fotografera nästa dag. Medlemmarna i begravningsteamet har arbetat i skift under flera veckor och har begravt tiotals människor varje dag. Lunchen äter man under ett stort tak i ett öppet och rymligt utrymme. När vi har ätit (övre bild) Volontärerna går ut bland folk för att berätta om kampen mot ebola. (nedre bild) Två teammedlemmar stannar alltid på basen för att desinficera bilen och teammedlemmarna när de återvänder. sätter någon på musik och en enorm dans-battle inleds som fyller varenda cell i kroppen. Jag upptäcker till min förvåning hur stor samhörighet jag känner med dem. Jag har hört deras historier både i Goma och i Beni, anledningarna till att de gör det här jobbet. Jag befinner mig på andra sidan jordklotet och livet är väldigt annorlunda, trots det förstår jag till fullo. Jag fotograferar och skrattar åt dumheterna och de fantastiska rörelserna, decibelen ökar när passionen lyfter upp till taket. För ett ögonblick domineras lunchutrymmet av livsglädje och avkoppling. Teamledaren visslar och uppsluppenheten får ett bryskt slut. Telefonen har ringt. I ett av de intilliggande bysamfunden har en äldre dam troligtvis dött i ebola. Det är dags att börja jobba igen. 15 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 15 22.4.2020 13.39

Eeva Matsuke: N ordöstra Kongo är ett mycket komplicerat område. Under hela två decennier har det varit utsatt för regionala konflikter, som har krävt otaliga offer, och nästan en miljon människor har flytt inom landet. Människorna är otroligt rädda både för väpnade attacker och för ebola. Vägarna är i dåligt skick på grund av regnperioden. Fattigdomen är så påtaglig att man kan ta på den. Ebola är absolut inte det enda hotet mot hälsan. Mässling-, malaria- och koleraepidemier härjar samtidigt. Våld, otrygghet och en krävande vardag får människor att känna hopplöshet. För lokalborna har det varit nästan omöjligt att godkänna ebolans existens. Därför har också ebola­ operationen ända från start stött på mycket motstånd och fördomar. RESPEKTFULL BEGRAVNING Röda Korset har fokuserat på begravning i området, det vill säga att hedra de avlidna och främja säkra begravningsmetoder. Det är viktigt, för när en människa dör i ebola finns det väldigt mycket virus inuti kroppen och man smittar lätt. När en människa dör här kommer alla och tittar och tar på kroppen för att ge en sista hälsning. Nu är allt det förbjudet, för man får inte vidröra en person som har dött i ebola. Mitt i sorgen är det svårt att acceptera begränsningarna och låta en närstående sänkas ner i en fåra i jorden utan att ha tagit farväl ordentligt. Varje begravningslarm kontrolleras och man ber familjen om lov för begravning och för att ta ett ebolaprov. Ebola smittar via slemhinnorna, vilket innebär att proverna måste tas inifrån kinden eller näsan eller Röda Korset har en timmes ebola-­talkshow på radiostationen RTR i Beni. Radiostationen har upp till en miljon lyssnare. i ändtarmen och hos kvinnor även från vaginan. Därför är vi väldigt tydliga med varför vi kommer dit och varför vi med våra skyddskläder ser ut som astronauter. Vid begravningstillfället tar vi med 1–2 familjemedlemmar så att de ser vad vi gör. De får vara med på begravningen om de följer noggranna anvisningar. En präst eller imam bjuds in till begravningen, som inte heller får vidröra den döda kroppen. Tidigare brukade man kasta vatten och tvätta kroppen med välsignat vatten, men nu kan man exempelvis kasta sand. Det går rykten om att vi skär bort kroppsdelar som vi säljer vidare, att vi gör något konstigt med kropparna. Numera är det ett plastfönster på liksäckarna så att människor kan se att det är en hel kropp där inne. Efter begravningen desinficerar vi hela området för att stoppa sjukdo- 16 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 16 22.4.2020 13.39

men. Vid behov bränns även sängen, sängkläderna och kläderna upp och familjen får dem ersatta med nya. Även psykosocialt stöd behövs såväl i teamen som i familjerna och i hela samhället. RÄDSLA, SORG OCH MARDRÖMMAR Även volontärerna behöver stöd. Till en början är de hemskt rädda för bysamfundets reaktion, eftersom de måste ha skyddskläder och inte får röra vid den döda kroppen. Det har funnits situationer då de har varit tvungna att avbryta begravningen och fly för att de måste skydda sig själva först. Man har börjat kasta stenar på dem och försökt jaga iväg dem med käppar. Volontärernas kläder eller handskar kan gå sönder av stenar så de riskerar själva att få ebola. Volontärer har berättat att de har (övre bild) Skyddsutrustningen desinficeras alltid noggrant efter en begravning. (nedre bild) Man tar tempen på ICRC:s sjukhus i Ndosho, Goma. På sjukhuset behandlas främst krigs­ skador. mardrömmar, för de har ju också arbetat med det här i snart ett år. De är alltid med ett lik, alltid i en sorgsen situation, rädslan för att själv bli smittad och för att bli utsatt för våld är alltid närvarande. Jag lyfter verkligen hatten för de här volontärerna och för hela personalen. Inte ens de klarar av allt. Många gånger kommer larmen sent på kvällen, när det är mörkt eller från ett område dit Röda Korset inte får åka, och därför har vi utbildat personer i bysamfunden som kan begrava människor på rätt sätt. Syftet är att de kunskaper och färdigheter vi bidrar med ska stanna i landet.” ■ I mars 2020 meddelade Världshälso­ organisationen WHO att ebola­ epidemin i Kongo fått ett slut. Efter flera veckor, I mitten av april 2020 anmäldes två nya fall av ebola. Kampen fortsätter. 17 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 17 22.4.2020 13.39

En lägereld som de tänt själva är den enda värmekällan i flyktinglägret i ­Vučjak. 18 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 18 22.4.2020 13.39

Text och bilder: Hannu-Pekka Laiho Från och med slutet av 2019 tillbringade FRK:s före detta kommunika­ tionsdirektör, Hannu-­Pekka Laiho, som numera är pensionerad, en månad som kommunikations­ delegat i ett flyktingläger i Bosnien-Hercegovina. Han gjorde världen medveten om verkligheten i det kar­ ga lägret genom att berät­ ta om det han såg. Det är möjligt att hans rappor­ tering hade en avgörande betydelse för de bosniska myndigheternas beslut att stänga lägret. E Djungel­ läger mitt i Europa n stickande, tjock rök fyller luften. De skogbeklädda bergen döljs av den gråa dimman och nere i dalen är det tyst i staden Bihać. Tälten, som tappat formen redan för flera veckor sedan, hänger ner längs den smala vägen mitt bland lera och sopor. På taket på några av tälten syns en bleknad logotyp av Röda Halvmånen och texten Türkkizilayi, en gåva från Turkiet. Bland de vindpinade tälten och presenningarna i olika skapelser går trötta män. Kläderna är slitna, men man fäster dock större vikt vid skorna. Gympaskor man trampat snett i, sandaler som blivit så slitna att de gått sönder och nakna tår mitt i lervällingen. Bortkastade skor i rishögar. Skor har även lämnats framför tältöppningar. Männen har slitit av sig dem på väg in i sina tält – så har det en gång även varit i deras hem, någon gång långt härifrån. Den smala och gropiga byvägen leder från skolan Zavalje till den lilla byn Vučjak och det närliggande berget Plješivica bredvid begravningsplatsen. För finländare ser det dock mer ut som fjäll än som berg. Gränsen mellan Bosnien-Herce­ govina och Kroatien ligger några 19 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 19 22.4.2020 13.39

Bland diverse­ arbetarna och lantbruks­ arbetarna i lägret finns också en frisör. De gamla varningsskyltarna har fått ett nytt liv som kok­ plattor som man steker hemtraktens bröd på. DET VAR BARA MENINGEN ATT LÄGRET SKULLE VARA EN TILLFÄLLIG PLACERING UNDER NÅGRA MÅNADER. PLÖTSLIGT BLEV DET ETT STORT LÄGER SOM TIDVIS BESTOD AV 2 000 MÄN. k­ ilometer bort. Där finns även den en gång mycket kända flygbasen Željava, före detta Jugoslaviens armé JNA:s stolthet. Željava var världens största underjordiska flygbas på 1970–80-talet, ett nätverk med tunnlar som till och med stod pall för en atombomb. De gamla banorna går fortfarande över statsgränsen. Det är inte första gången som det perifera Vučjak befinner sig mitt i krisen. När inbördeskriget i Jugoslavien härjade i början av 1990-talet gick de kroatiska och serbiska arméernas frontlinje genom byn. I de närliggande skogarna finns det fortfarande många kvarlevor från kriget i form av skyltar som varnar för minor. De som bor i lägret har återanvänt huvudparten av dem: metallskivor används för att grädda pakistanskt och afganskt bröd. FLASKHALS I BIHAĆ Skogslägret i Vučjak är bara en siffra i Europas nya kriser. Den lilla byn blev en etapp mitt i flykting- och migrantvågen från Mellanöstern till Europa. Lägret i Vučjak – junglecamp, djungellägret, som männen kallar det – uppstod i nordvästra Bosnien, vid den 25 000 invånare stora staden Bihać i slutet av våren 2019. Då letade strömmen av tiotusentals människor från Turkiet och Nordafrika som var på väg i riktning mot Europa efter nya färdvägar, då de kanaler som tidigare användes stängdes på grund av bland annat taggtrådsstaketen som Ungern reste.  Från Turkiet begav sig de asylsökande vidare till Grekland och därifrån mot Centraleuropa via Norra Makedonien och Serbien, men vek av mot Bosnien-Hercegovina istället för 20 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 20 22.4.2020 13.39

Barnfamiljer och kvinnor som var under bar himmel fick skydd i läger som inrättats av FN:s flyktingorganisation IOM, men de fylldes snabbt. Män som reste utan familj hamnade utanför i parker och vid stränderna till floden Sana som flöt genom staden. Spänningarna ökade i staden och polisen tvingades agera. De lokala myndigheterna inrättade ett temporärt läger för dessa män i Vučjak, dit polisen transporterade dem med bussar från centrum. Det var bara meningen att lägret skulle vara en tillfällig placering under några månader. Plötsligt blev det ett stort läger som tidvis bestod av 2 000 män. EN NÄRA FÖRESTÅENDE KATASTROF Lägret, som restes för användning på sommaren, utsattes för snöiga och kalla vintrar. Ungern. Några kom även till Bosnien via en ny rutt från Grekland till Albanien eller via Kosovo och Serbien.  De flesta hade som mål att fortsätta resan genom Bosnien-Hercegovina och därefter till Kroatien, därifrån till Slovenien och vidare till Italien, till Triestetrakterna. Djungeltrumman hade nämligen berättat att Italien inte skickade tillbaka asylsökande över gränsen på det sätt som Kroatien och Slovenien gjorde. Huvudstaden i kantonen Una Sana i nordvästra Bosnien, Bihać, blev alltså av en tillfällighet flyktingarnas mel- lanetapp. Det ligger längs rutten, med goda tåg- och bussförbindelser från Sarajevo och Tuzla. Om man lyckades komma hit var Kroatiens gräns bara ett par kilometer bort och det var 260 kilometer till fots från gränsen till Italien. Kroatien skärpte dock sin gränsövervakning vårvintern 2019 och började tvinga tillbaka människor över gränsen till Bosnien. Det gjorde att Bihać blev en flaskhals. Folk som försökte ta sig till Europa började vistas i tusental i parkerna och i byggnader och fabriker som övergivits efter kriget. Hösten 2019 höll lägret i Vučjak i snabb takt på att utvecklas till en enorm katastrof. Lägret, som satts upp tillfälligt för att användas på sommaren, utsattes för en regnig höst och en snöig och kall vinter. I tälten vistades man och sov på marken utan uppvärmning, el, avfallshantering eller toaletter. Dricksvatten transporterades sporadiskt till lägret med tankbilar. Det fanns ingen fungerande matförsörjning, läkare eller väktare. Situationen i lägret var alldeles exceptionell. Man registrerade inte dem som kom till lägret, så ingen visste vilka som befann sig där. Nya män kom till lägret dagligen och andra gav sig av för att försöka korsa gränsen till Kroatien och ta sig vidare till Italien under vägledning av smugglare. Antalet flyktingar i lägret varierade mellan några hundra och över två tusen. Röda Korsets distriktsorganisation i Bihać i Bosnien-Hercegovina var den enda humanitära aktören som myndigheterna i kantonen Una Sana lät arbeta i lägret. Röda Korset ombads på våren att resa tält för ett temporärt läger, men man fick inte bygga ett fungerande flyktingläger. Lokala Röda Korset fick dock dela ut en enkel frukost och sopplunch i lägret och ibland även skor och kläder. Myndigheternas tanke var att förhindra att det uppstod ett perma21 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 21 22.4.2020 13.39

Bosnien-­ Hercegovina • Huvudstad: Sarajevo • Yta: 51,209 km² • Invånarantal: 3 489,000 • Befolkningstäthet: 68,3 km² FAKTA Daytonavtalet innebar slutet på kriget i Bosnien-­ Hercegovina, men FN:s höga representant övervakar fortfarande Bosnien-Hercegovina med stort inflytande. Det finns fortfarande europeiska Eufor-trupper i landet. Landet, som består av Federationen Bosnien och Hercegovina och Serbiska republiken, är skört och det är spänningar mellan olika etniska grupper (bosniaker, serber och kroater). Arbetslösheten är hög och den gråa ekonomin frodas. DET VAR OMÖJLIGT ATT FÖRSTÅ HUR EN SÅDAN DÖDSFÄLLA HADE KUNNAT UPPSTÅ I CENTRAL­ EUROPA, EN DÖDSFÄLLA SOM MAN NÄSTAN INTE HADE RAPPORTERAT NÅGONTING OM I MEDIA. Att skicka afghanska Nijab, 14, utomlands var enligt hans pappa det enda säkra sättet att hålla pojken vid liv. Männen köar under regn­ skyddet för en sopplunch som delas ut av Röda ­Korset. nent, stort flyktingläger. I bakgrunden låg tanken att så hemska förhållanden som möjligt skulle tvinga männen och flytta någon annanstans. Idén fungerade inte. Myndigheterna förstod inte hur desperat de här männen strävade efter ett tryggare liv. Ett bättre och mer mänskligt liv låg knappt på 300 kilometers och tre nationsgränsers avstånd. Vandringen mot drömmen, som hade tagit flera år, skulle inte falna på grund av ett eländigt, omänskligt läger. Lägret i Vučjak besöktes dagligen av tiotals besökare – människorättsaktivister, olika länders myndigheter, utländska journalister och representanter från lokala medier. Lägret var en chock för dem alla – en ångestfylld och till och med skrämmande upplevelse. Det var omöjligt att förstå hur en sådan dödsfälla hade kunnat uppstå i Centraleuropa, en dödsfälla som man nästan inte hade rapporterat någonting om i media. Hur är det över huvud taget möjligt att ett sådant här flyktingläger, som nästan lämnats åt sitt öde, kunde finnas?  MÄNSKLIGHETEN ÖVERRASKAR Det är förståeligt att hundratals främmande män med skäggstubb och mörk uppsyn kunde kännas skrämmande för lokalborna, men verkligheten var en helt annan. Jag tillbringade en månad i lägret och mötte ovanligt varma, omtänksamma och mänskliga personer där. Deras omsorg var rörande och mycket gripande. Männen var mer bekymrade över hur jag skulle klara mig under de svåra förhållandena än för sin egen misär. De satte mig under ett regnskydd. 22 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 22 22.4.2020 13.39

av denna medmänsklighet och detta hopp. Tacksamhet var också något som många uttryckte. För att någon uppskattade dem som helt vanliga människor. Inte som diffusa flyktingar, som man kunde hata och beskylla för alla motgångar i ens eget liv – till och med sådana som inte hade någonting med invandrare eller flyktingar att göra. PÅ EN RESA UTAN SLUT De erbjöd mig varmt te. De bar min kameraryggsäck. De var oroliga över mitt matintag och såg till att jag hela tiden var i säkerhet eftersom det även kom och gick folk i lägret som ingen egentligen kände. Ibland var jag tvungen att stanna i lägret även på natten, när någon fotograf ville ta bilder av lägret efter solnedgången, i ljuset av de öppna eldarna. Som kommunikationsdelegat var min uppgift nämligen att ta hand om representanter från media som besökte lägret. Det fanns alltid afghaner och pakistanier som ville följa med mig och se till att inget överraskande hände. Jag minns att jag många gånger ställde mig frågan var denna omtänksamhet kom ifrån. De hade lika gärna kunnat vara ordentligt arga och bittra på mig, i och med att inte ens Röda Korset kunde rädda dem från denna misär. Eller rädda dem över gränsen till Europa. Mitt i misären representerade den knappa hjälp som lokala Röda Korset erbjöd medmänsklighet för dessa män. I en väst och en keps från Röda Korset var även jag en del I tälten finns det bara jordgolv utan uppvärmning, el, avfallshantering eller toaletter. I lägret fanns ingen fungerande matförsörjning, läkare eller bevakning. De här männen som fastnat i Vučjak hade rest under en lång tid, vissa så länge som sju år. Huvudparten var från Pakistan och Afghanistan, men det fanns också en hel del från Indien och den pakistanska delen av Kashmir, Iran, någon från Eritrea och tre ända från Senegal. Det fanns inga syrier eller irakier bland dem. Ibland transporterade polisen även män till lägret som kom från Medelhavets södra stränder, från Marocko och Algeriet. Människornas färd från Afghanistan och Pakistan till Bosnien hade gått via Iran, Turkiet och Grekland. Alla hade på det ena eller det andra sättet tagit hjälp av ett nätverk av smugglare. Resan, som varade i månader eller till och med år, kostade tusentals eller i värsta fall tiotusentals euro. Man visste aldrig om man kunde lita på smugglarnas löften. Man hade skaffat fram de nödvändiga pengarna genom att sälja egendomar, låna av släktingar eller skuldsätta sig hos personer som lånade ut pengar i smugglarnas nätverk. Några skaffade också pengar genom att arbeta i Turkiet och Grekland. De nödvändiga pengarna hade satts in på banken, oftast i Turkiet, eller annars i ett europeiskt land där en pålitlig släkting eller vän kanaliserade dem lite i taget till dem som var på väg till Europa via olika pengaöverföringssystem. Skulderna var också ett viktigt skäl till att ingen ville återvända hem. Det fanns ingen möjlighet att hitta ett jobb där och därmed inte heller någon möjlighet att betala tillbaka de enorma lånen. ■ 23 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 23 22.4.2020 13.39

Text och bilder: Maria Santto Många hotell och fiskebåtar förstördes, så många förlorade sin försörjning med orkanen. Långt från ett semester­ paradis Orkaner i Karibien är inget nytt. Orkanen Dorian, som drabbade norra delen av Bahamaöarna i september 2019 var dock något man aldrig upplevt förut. Över 13 000 hem förstördes, 74 människor omkom och drygt 300 är fortfarande försvunna. V ad tänker man på när man hör ordet Bahamaöarna? Själv tänker jag först på rom och turkost hav. Turister som njuter av det som paradisöarna har att ge. Pirates of the Caribbean-filmerna. Orkaner är inte det jag tänker på först. Första gången jag såg vilken förstörelse en orkan kan orsaka var på Haiti år 2016, när orkanen Matthew drabbade nordvästra spetsen av ön. Haiti är fattigt, medan Bahamaöarna är en välbärgad östat som lever på turismen. I Karibien börjar orkansäsongen på sommaren och avslutas i november. Människor är förberedda på cykloner, men Dorian var något man aldrig tidigare skådat. Den häftigaste orkanen, av klass fem, slog till på öarna Great Abacon och Grand Bahama med våldsam kraft. Orkanen var den kraftigaste genom tiderna på den här sidan av Atlanten, och den stannade under en lång tid över Bahamas. Förstörelsen var enorm. UPPENBARELSEBOKEN NU? De första bilderna som media fick av ögruppen Abaco var otroliga. Öarna hade svepts bort jäms med marken, allt var en grå eller brun massa. Det är dock svårt att förstå hur stor förödelse det verkligen handlar om bara genom att titta på några bilder. Den syn som väntade på oss hjälparbetare framme på ön Great Abaco var apokalyptisk. För det första var det knäpptyst, vilket var förbluffande. Inga människor syntes någonstans och allt vi såg var förstört. Bilar låg huller om buller mitt på vägen, precis som om de hade varit en del av något enormt, ett spelbräde som vänts upp och ner, med utspridda bitar här och där. Det var svårt att hitta en fungerande bil på ön, så hjälporganisationerna delade ut bilar i den utsträckning det var möjligt och de lokalbor som fortfarande hade bilar, hyrde ut dem. När vi åkte längs de nyröjda vägarna såg vi taken på bilar huller om buller ovanför vattenytan. Längs vägarna fanns det lustjakter och båtar. Det var uppenbart att det behövdes kraft för en sådan katastrof. 24 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 24 22.4.2020 13.39

25 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 25 22.4.2020 13.39

Ebony Thomas hem förstördes i orkanen och de springfloder som följde på den. Bahamas • Huvudstad: Nassau • Yta: 13,939 km² • Invånarantal: 379 100 • Befolkningstäthet: 39/km² FAKTA Samväldet Bahamas, som ligger mellan Kuba och Den stekande solen var plågsam och trots att vi var på en ö verkade luften stå stilla. Mitt på dagen fick vi en obehaglig lukt i näsborrarna som vittnade om att inte alla djur och människor som dött i orkanen Dorian hade hittats. BLAND DE FÖRSTA PÅ PLATS Finlands Röda Kors skickade några av de första hjälparbetarna till området. Dom var specialiserade på logistik och kommunikation. Det var inte självklart att vi skulle få tillträde till öarna, eftersom flygplatserna Great Abaco och Grand Bahamas var väldigt förstörda. Snart stod det klart att förstörelsen på Abaco var så total att massor av människor som hade förlorat allt försökte lämna öarna. Många sökte skydd i Bahamas huvudstad Nassau, där det fortfarande finns över 4 800 evakuerade människor från öarna. Röda Korset ordnade transporthjälp från Nassaus flygplats till tillfälliga inkvarteringsställen som tillhandahölls av kyrkor och organisationer samt vid behov till sjukhus. DRÖMMEN OM RENT VATTEN Ebony Thomas, 15, bor i kustbyn McLean på ön Grand Bahamas. Hennes hem förstördes i orkanen och Florida, är en av de rikaste staterna i Karibien. Ekonomin bygger på turism och internationella finansiella tjänster. Endast 30 av de 700 öarna i ögruppen är bebodda. Orkansäsongen varar i regel från juni till november och de tropiska cyklonerna orsakar ibland stor förödelse. de springfloder som följde på den. Familjen har under flera veckor bott i ett hus som har förstörts och inte har varken tak eller fönster. Det kommer att ta lång tid att städa upp efter förstörelsen och reparera skadorna. Även på ön Grand Bahamas var skadorna omfattande. Många hotell och fiskebåtar förstördes, så många förlorade sin försörjning med orkanen. Översvämningen gjorde att vattennivån höjdes flera meter och den kraftiga strömmen tog med sig delar av husen och bilar. Saltvattnet förorenade också brunnarna på ön. Därför har det inte funnits rinnande vatten hemma hos Ebony på flera veckor. Familjen får vatten en tank i taget från organisationer som erbjuder nödhjälp. Ebonys mamma tror att familjen använder sammanlagd cirka 40 liter per dygn. En finländare använder cirka 60 liter per dygn. Vattnet kan bara användas för att bada i och för att skölja toaletten. Dricksvatten måste man köpa i butiken. Efter den förstörelse som orkanen har orsakat har det varit svårt att skaffa vatten, eftersom affärerna inte har varit öppna. Familjen är beroende av stöd. Ebony ser fram emot att en dag få ta ett varmt bad. ■ 26 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 26 22.4.2020 13.39

27 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 27 22.4.2020 13.39

Text och bilder Päivi Ängeslevä Harka Khadaga ledde Röda Korsets räddningsgrupp efter jordskredet. Volontärer från Röda Korset ger utbildning i första hjälpen i skolan Shree Siksha Sadan. Hjälparna i bergsbyarna När katastrofen överras­ kar i bergsbyarna i Nepal får man vänta länge på hjälp. Därför har Röda Korset utbildat invånarna i landets östra del att bli räddare på egen hand. Nu vet allt fler hur man ska agera när gyttjigt över­ svämningsvatten begra­ ver hem eller när det blir jordskalv. H arka Khadaka, 48, står på bygatan i Kuttidanda i östra Nepal. Det är lugnt och fridfullt. En kvinna tvättar för hand, en annan hugger energiskt ved med en yxa. Männen är nyfikna och samlas kring Khadaka. Khadaka berättar om juli 2017, då det regnade oupphörligen i flera dagar. Den fjärde kvällen forsade översvämningsvattnet ner för bergssluttningen mitt emot, slukade marken och begravde ett hus med en familj på fem personer. Frun och de tre barnen hann ut, men pappan i familjen förolyckades hemma. Han hörde om olyckan och samlade en räddningsgrupp bestående av lokala invånare. Han visste hur man skulle agera, för han hade deltagit i Röda Korsets första hjälpen- och katastrofberedskapsutbildningar. Khadaka bestämde att såren på de skadade skulle bindas om. Området måste isoleras. Invånarna på bergssluttningen och deras boskap måste sättas i säkerhet och man måste erbjuda dem ett ställe att övernatta på och mat. I byn har man samlat in pengar, kläder och ris för katastrofer. Familjen fick nödhjälp och i slutändan ett nytt hem, det vill säga ett bergshus med lätt konstruktion av den typ som de flesta nepaleser bor i. Khadaka lever på jordbruk, precis som majoriteten av byborna. Han har också lärt sig mycket om hur människors agerande påverkar naturen. Det blev vanligare med jordskred när byborna högg ner skog på bergssluttningarna. Man har nu planterat nya träd. KLIMATFÖRÄNDRINGEN ÖKAR KATASTROFRISKEN Nepal är ett av världens minst utvecklade och fattigaste länder. Landet har knappt 30 miljoner invånare. Fyra av fem bor i bergstrakterna, där det är växelvis översvämningar och torka och det är vanligt med jordskred och kraftiga stormvindar. ”Klimatet har förändrats”, det är borgmästaren i Dharan-området, Manju Bhandari, övertygad om. Över hälften av hans administrativa områden i östra Nepal består av berg och skog. Klimatet var tidigare svalt och på vintern snöade det. Regnperioden inleddes regelbundet i maj och varade fram till september. Numera kan det vara varmt, hela 40 grader. FYRA AV FEM NEPA­ LESER BOR I BERGS­ TRAKTERNA, DÄR DET ÄR VÄXELVIS ÖVERSVÄM­ NINGAR OCH TORKA OCH DET ÄR VANLIGT MED JORDSKRED OCH KRAF­ TIGA STORMVINDAR. Det är sällan som det snöar. Det är ofta för torrt, och då sinade vatten­ resurserna. ”Ännu för tio år sedan räckte dricks­­vattnet från en källa lätt till invånarna i Dharan. Det gör det inte längre, trots att befolkningsmängden inte har ökat nämnvärt”, säger Bhandari. Det regnar fast det inte är regnperiod. ”Störtregnen under monsun- Nepal • Huvudstad: Kathmandu • Yta: 147 181 km² • Invånarantal: 29 673 000 • Befolkningstäthet: 198,8/km² FAKTA Nepal är ett av världens fattigaste länder och återhämtningen efter jordbävningen 2015 fortsätter ännu. Förutom jordbävningar är det vanligt med översvämningar och jordskred i bergstrakterna, där 80 procent av befolkningen är bosatt. FRK fortsätter det utvecklingssamarbete som påbörjades redan år 2007 för att förbättra livs­kvaliteten och främja hälsan för människor som bor i glesbygden samt öka katastrof­ beredskapen. 28 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 28 22.4.2020 13.39

29 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 29 22.4.2020 13.39

30 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 30 22.4.2020 13.39

Kunskaper om första hjälpen och katastrof­ beredskap främjas via gatu­ teater. Biplov Poudel var i skolan när jordbävningen slog till för andra gången 2015. FAKTA Race II-projektet • En förkortning av namnet Building Resilience Community through Disaster Risk Reduction • påbörjades i januari 2016 och avslutades i december 2019 • har genomförts i 27 stads- och bysamfund i östra Nepal • finansiering via Finlands utrikesministeriums utvecklings­ samarbete och Finlands Röda Kors’ katastroffond perioderna kan fortsätta i veckor och då finns det anledning att vara orolig”, säger han. Staden Dharan ligger mellan floderna Sardu och Seuti och är omgivet av Chure-bergen. Det har blivit mycket lös mark på Chures sluttningar, som regnvattnet som rinner från bergen tar med sig. Under de senaste årtiondena har man skövlat skog i stor omfattning. Översvämningarna tvingar fattiga människor ut ur sina lätt konstruerade hem vid flodstränderna. Epidemierna, som exempelvis kolera, ökar. Myggor sprider farlig denguefeber. ”Även trafiken kan stoppas. Hur får då människor mat? frågar Bhandari. Vindarna är ännu kraftigare än tidigare. I mars 2019 omkom 28 människor i södra Nepal i en ovanligt kraftig storm, som i efterhand klassificerades som landets första tornado, det vill säga virvelstorm. Enligt de dystraste prognoserna kommer temperaturen i Nepal att stiga mer än jordklotet i genomsnitt. På vintrarna är det torrare än tidigare och det är skriande brist på vatten. En del av glaciärerna i Nepals bergskedjor smälter. Under regnperioden regnar det kraftigare än tidigare, och på sommaren ökar översvämningarna. Nepaleserna är ständigt i fara. Därför måste man göra upp räddningsplaner. TRYGGHET GENOM LÄRDOMAR Vad som än händer tänker jag vara kvar i den här skolan. Så tänkte Biplov Poudel, 13, när skolan Shree Panchamukh i staden Panchamukhi Bazar hade förstörts av två jordbävningar. Det var våren 2015. När marken skakade för första gången satt Poudel i ett träd som han hade klättrat upp i för nöjes skull. De hade en ledig dag från skolan. Han åt hallon som han hade plockat med sig. Han hörde ett konstigt ljud och snart ytterligare ett. Han klättrade ner, sprang hem och skrek ”mamma, mamma” hela vägen hem. En vecka passerade och marken skakade återigen med en magnitud på sju. Poudel var då i skolan och försökte ta sig ut ur sitt klassrum. Han ramlade i trängseln och tänkte att väggarna skulle rasa in över honom. Då var han rädd och tänkte att han skulle dö. En av skolbyggnaderna skadades och en ny håller på att byggas upp med stöd av Röda Korsets projekt. Efter den våren har man beredskap inför katastrofer i skolan. ”Röda Korsets utbildare har understrukit att man inte får gripas av panik”, säger Poudel. När marken börjar skaka ska man ta sig till ett öppet fält. Om man måste stanna i klassrummet ska man krypa ihop under bänken, skydda huvudet med händerna och hålla sig nere. Sedan har vi minnesregeln ”ner, ta skydd och stanna kvar”. De har även övat på andra sätt att skydda sig och på första hjälpen. På miljökunskapstimmarna har de pratat mycket om klimatförändringen och om hur var och en kan påverka med sina egna handlingar. Poudel är numera volontär på Röda Korset och lär andra elever, syskon och bybor hur man exempelvis ska tvätta händerna på rätt sätt. Det är viktigt för samhället att sprida informationen och lärarna driver till och med på det. UTBILDNING AV MASSORNA ”Det är bara jag som kan rädda den där kvinnan”, tänkte Dipesh Baniya. Han hade precis gått Röda Korsets katastrofberedskapsutbildning och visste hur han skulle göra när det började brinna på torget i Kavel i närheten. Han samlade ihop en räddningsgrupp med lokalbor. De släckte elden med blad från träd och bananblad, för det fanns inget vatten. Vid det andra tillfället ropade en kvinna på hjälp. Stenväggarna i huset hade krossats och hon hade blivit klämd. Baniya kallade på ambulans. Han gjorde en bår med plankor som låg på marken och konstaterade att stenarna måste tas bort försiktigt. Kvinnan hade lyfts upp på båren när ambulansen kom. ”Utan utbildning hade vi aldrig lyckats med det.” I Finlands Röda Kors projekt Race II kan invånarna exempelvis ansöka om mikrolån och få utbildning i första hjälpen och katastrofberedskap. På gatuteater lär sig även de som inte kan läsa hur man kan rena dricksvatten och lindra diarré. Baniya är numera en 21 år gammal studerande i ekonomi. Han har också ett litet hotell och en butik i Singhapur, där han är samordnare för den frivilliga katastrofberedskapskommittén. Enligt honom bör allt fler bybor få utbildning i hur man kan förebygga katastrofer och hjälpa offren. Det gör att det mänskliga lidandet minskar. NEPALESERNA ÄR STÄNDIGT I FARA. DÄRFÖR MÅSTE MAN GÖRA UPP RÄDDNINGS­PLANER. Han visar byn Singhapur på en karta där områden som är sårbara för katastrofer är utmärkta. Dem måste man uppmärksamma särskilt. Man kan förhindra jordskred genom att plantera träd i sluttningarna och man kan förhindra förstörelsen de orsakar med exempelvis stenmurar. Man kan stävja översvämningar med dammar och vallar. Samhället kan inte stoppa jordbävningar, men det kan skydda sig mot dem. Samhällen kan själva lösa sina egna små problem. ”Precis som det nepalesiska ordspråket lyder: Om en människa spottar är det ingenting, men om hundra människor spottar blir det en flod. ” ■ 31 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 31 22.4.2020 13.39

Text: Mika Jouhki Bilder: Ville Palonen Malawi • Huvudstad: Lilongwe • Yta: 118 484 km² • Invånarantal: 17 991 000 • Befolkningstäthet: 210,5/km² FAKTA Det jordbruksdominerade Malawi som har drabbats av torka, är ett av världens fattigaste länder. Malawis Röda Kors är samarbetspartner till Finlands Röda Kors sedan en lång tid tillbaka. I landet bedriver man ett långsiktigt arbete tillsammans med lokalbor och myndigheter för att förbättra människors levnadsförhållanden genom katastrofberedskaps-, folkhälso- och matsäkerhetsprogram. Rent vatten och rena toaletter både i byarna och i skolorna, vaccinationsprogram och att sprida hälsoinformation ger en bättre hälsa. I Malawi hotar klimatet livsmedelsförsörjningen Regnen kommer mer oregelbundet än tidigare och översvämningarna har ökat. Malawis småjordbrukare försöker att anpassa sig till klimatförändringen med stöd av Röda Korset. Nasingoni ­ apkin väntar L på regn för att kunna så ­majsen på fältet. 32 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 32 22.4.2020 13.39

33 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 33 22.4.2020 13.39

Jordbruket i Malawi är beroende av regelbundna regn. I och med klimatförändringen måste de övergå till sorter som tål torka bättre. Allt är klart för majssådden, jag har bränt bambu också för att gödsla marken. Jag måste dock vänta på att regnen kommer”, berättar Nasingoni Lapkin, 61, vid sidan av sitt fält i byn Mwalija i södra Malawi. Det är ingen ny situation för henne. Fembarnsmamman, som har bott i Mwalija i hela sitt liv, har lagt märke till att den tidigare regelbundna regnperioden har börjat för sent under flera års tid. När sådden väl kan ske efter att regnen har kommit är Lapkins bekymmer inte över ännu. ”Förhoppningsvis regnar det inte för mycket, för då kan det bli översvämning och skörden kan bli förstörd.” Hon vet vad hon talar om. Sin förra skörd förlorade Lapkin i en översvämning våren 2019, som även ödelade hennes hemby. Internationella Röda Korset finansierade återuppbyggnaden av byn Mwalija och Lapkin bor nu lyckligt i sitt nya hem ”ETT MÅNGSIDIGT UT­ BUD AV ODLINGSVÄXTER BIDRAR TILL ATT KLARA AV OLIKA VÄDERLEKS­ FÖRHÅLLANDEN. VI UPP­ MUNTRAR DEM ATT ODLA VÄXTER SOM GER EN SNABB SKÖRD. högre upp och längre bort från floden, utom räckhåll för eventuella översvämningar. Efter översvämningen delade organisationen ut katastrofhjälp till byborna i form av mat. Senare gav man invånarna säd till en ny skördesäsong. Vid tiden för intervjun i november 2019 kunde Lapkin bara vänta och hoppas på passande regn – tillräckligt men inte för mycket. Hennes situation åskådliggör de problem som klimatförändringarna ger upphov till i Malawi. ”Regnperioderna är inte längre regelbundna. Regnen kan börja sent eller sluta tidigare än de brukar”, bekräftar Felix Washon, kommunikationsexpert på Malawis Röda Kors. Även regnmängderna varierar. Exempelvis i november 2019 förlorade över 90 000 människor sina hem i landets södra delar i och med översvämningarna orsakade av cyklonen Idai. Översvämningarna förstörde skörden i stora områden och tusentals husdjur drunknade. ”Vissa år får vi inga regn alls i vissa områden, och då orsakar torkan brist på mat”, påminner Washon. De allt vanligare värmeböljorna i landet gör sitt till för de förändrade förhållandena, då temperaturen kan krypa upp till hela 45 grader. Malawis Röda Kors hjälper människor i olika delar av landet att anpassa sig till konsekvenserna av det förändrade klimatet. Organisationen stödjer samhällen och ger dem råd 34 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 34 22.4.2020 13.39

Modester James sår duvärter i närheten av sitt hem i Manjumo. Ärterna blir mogna på nio månader. Felix Washon på Malawis Röda Kors ger råd om en ny sorts odling till bysamhällen. om anpassningar av jordbruket. ”Ett mångsidigt utbud av odlingsväxter bidrar till att klara av olika väderleksförhållanden. Vi uppmuntrar dem att odla växter som ger en snabb skörd. Exempelvis majsskörden mognar i tid, även om regnen upphör i förtid. Duvärt (Pigeon pea på engelska) klarar torka bra. Maniok och sötpotatis kan också rekommenderas”, säger Washon. Röda Korset har finansierat bevattningssystem på åkrarna och byggande av borrbrunnar i byarna. I brunnarna får man förutom dricksvatten även vatten till bevattning av bybornas hemmaträdgårdar. Organisationen har även gett stöd till trädodling i Malawi, för träden förhindrar erosion och skyddar från stormvindar. ”Dessutom hjälper vi familjer att skaffa energibesparande spisar. De förbrukar mindre kol eller brännved”, säger Washon. Det kan vara stora lokala variationer i regnmängderna i Malawi. I Mulanje endast hundra kilometer öster om Mwalija har november varit regnigare. Tack vare det har Modester James, 20, redan kunnat så majs och nu står duvärter på tur. ”Majsskörden bör mogna i mars, men de här ärterna får man vänta på i några månader till”, säger James. Landskapet grönskar lovande i hennes hemby till följd av att regnen har börjat komma i passande tid. Nu kan James bara hoppas på att det inte blir några störtregn eller översvämningar den här gången, så att skörden blir bra. ”Under de kommande månaderna ska jag söka efter jobb i trakterna i närheten och kanske bege mig upp i bergen för att samla in brännved att sälja så att jag får pengar till mat innan skörden mognar”, planerar hon. ■ 35 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 35 22.4.2020 13.39

Text: Tiina Leinonen Bilder: Ville Palonen 36 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 36 22.4.2020 13.39

Apolonia Gunguya promenerar några kilometer hem från utdelningsplatsen. I dag är mamma stolt I Zimbabwe, som lider av årtiondets värsta matkris, delas mat ut i stället för pengar, eftersom det inte finns något att köpa på landsbygden. Det har krävt uppfinningsrikedom för att dela ut maten, eftersom annars tar lejonen sin del.  37 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 37 22.4.2020 13.39

Apolonoia Gunguya kokar majsgröt med okra åt familjen. Hennes favoritmat är köttbitar och sadza, en majsrätt som familjen har råd med en gång i månaden. D et syns att Apolonia Gunguya, 23, är stolt när hon tar tag i skopan. Hon tänder en brasa på en platt sten och blandar majsmjöl och okrablad i en panna med kokande vatten. Vällingen förvandlas snabbt till en tjock gröt. Den zimbabwiska husmanskosten är klar. Idag kan Apolonia laga måltider till sin familj på fem personer, eftersom hon precis har kommit tillbaka från Röda Korsets matdistribution.  Pojkarna bär jättelika vattenmeloner som odlats i det vilda vid skogskanten på gården som omges av byggnader. Utan mathjälp skulle vattenmelon också idag vara den enda maten för familjen. Apolonia, hennes barn och man samt några föräldralösa barn till mannens syster är ett av över 15 400 hushåll som får nödhjälp från Zimbabwes och Finlands Röda Kors samt Europeiska unionen. Totalt 45 miljoner människor beräknas lida av matbrist i södra Afrika. Exempelvis i Apolonias hemtrakter i Siakobwu räckte det inte längre med livsmedel för försäljning. Hon skulle ha behövt gå 10 km till närmaste kiosk. Det hade varit 35 kilometer till affären. I mars 2020 stod de få kioskerna i byarna på landsbygden fortfarande tomma och stängda.    AFFÄRERNA GÅR INTE BRA Mitt i byn Siakobwu sitter kvinnor framför affären. Säljaren går fortfarande med på att sälja läsk, men stänger sedan affären. Kursen på den zimbabwiska dollarn fluktuerar igen och inflationen gör att valutan fortsätter att snabbt sjunka i värde. Handeln avbryts också när säljarna väntar på information om den nya valutakursen. Det är svårt att veta om en kontanthjälp på 10 US-dollar per person och månad ens skulle ha räckt till det mest nödvändiga på grund av snabba förändringar i valutakursen.  ”Allt är dyrt och det finns knappt något att sälja”, sammanfattar ­Apolonia situationen på landsbygden.  Inflationen i landet är inte längre lika kraftig som under president Robert Mugabe, som avsattes för ett par år sedan. Landet började trycka den nya valutan, den zimbabwiska dollarn, och även mobilvaluta används. Trots det är ekonomin i mycket dåligt skick på grund av jordreformen och det jordbruk som påbörjades i och med den, samt kollapsen i exporten. Förutom mat är det brist på åtminstone el, bränsle och vatten.  Situationen utvärderades på nytt och kontantbidragen ersattes med matbidrag i januari. I mars var det dags för en tredje distributionsrunda. HJÄLPEN ANLÄNDER TILL DISTRIBUTIONSPLATSEN För att få majsmjölet, bönorna och flaskorna med matolja till landsbyg- 38 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 38 22.4.2020 13.39

Melusi Mazhomna bär på en vattenmelon som växte bakom husen. Vattenmeloner är en viktig näringskälla under den torra perioden. 39 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 39 22.4.2020 13.39

Zimbabwe • Huvudstad: Harare • Yta: 390 757 km² • Invånarantal: 13 769 000 • Befolkningstäthet: 36,8/km² FAKTA Zimbabwe är rikt på naturresurser, men de ger ingen välfärd till den fattiga befolkningen. Klimatförändringen orsakar instabilitet och skördarna förstörs av torka eller översvämningar. FRK har gett stöd till Zimbabwes Röda Kors arbete under många år: katastrofberedskap och samhällsutveckling samt nya innovationer som exempelvis nyckelhålsträdgårdar och spisar som sparar in på brännved. Lokala frivilliga hjälper med att dela ut mat. Majoriteten av mottagarna är kvinnor, eftersom det i Zimbabwe i regel är kvinnorna som ansvarar för familjens mathushållning.  den lämnar tre långtradare Röda Korsets lager två dagar innan distributionen inleds. På lagret tas varorna emot och skickas vidare av en Finlands Röda Kors logistiker, tillsammans med lokala lagerarbetare som han utbildat. Vägarna i Siakobwuområdet är i dåligt skick, så lastbilarna behöver mycket tid för att få fram hjälpen. Långtradarna ser ut att fastna på de gropiga vägarna. Som tur är är fordonen redan på väg tillbaka och leveransen av maten är inte försenad. På utdelningsstället slingrar sig en kö under träden i skuggan av byggnaderna. Stödet är i första hand till dem som har en underliggande sjukdom eller ett handikapp, som är gravida eller ammar samt till minderåriga och äldre som är ansvariga för sin familj. Majoriteten av mottagarna är kvinnor, eftersom det i Zimbabwe i regel är kvinnorna som ansvarar för familjens mathushållning.  TORKAN HAR DRABBAT SKÖRDEN. TOTALT 45 MILJONER MÄNNISKOR BERÄKNAS LIDA AV MATBRIST I SÖDRA AFRIKA. Utdelningen av mathjälp är en viktig händelse, så många är klädda i sina bästa kläder. Byns unga vuxna kastar majssäckar till varandra i en kedja. Mjölet yr och täcker kläderna med ett vitt damm. När matsäckarna har sorterats i högar på presenningar är det Apolonias tur att registrera sig och hämta mat till sin familj på fem personer: 60 kilo majsmjöl, 7 flaskor matolja och 11 kilo sockerbönor.  Apolonia och hennes medhjälpare bär in säckarna i skuggan vid buskarna. Säckarna är tunga på huvudet, svetten rinner som rännilar i ansiktet, men under dem finns ett leende. Under de kommande 45 dagarna kommer Apolonias familj att ha tillräckligt med mat, tre måltider om dagen tillagas av stödvarorna. Annars skulle familjen bara äta en gång per dygn. Apolonia och andra stödtagare har också varit nöjda med mathjälpen, eftersom det var svårt att få exempelvis majs ens för pengar.  HUNGER GÖR EN DESPERAT Barnen sitter snällt och väntar på mat på trapporna i byggnaderna. Ingen har överskottsenergi nog att tumla runt kring mamma. Apolonia berättar hur livet är när man inte har mat. Barnen gråter och orkar inte gå till skolan. Svälten får mamman att känna hopplöshet. ”Ibland är livet så svårt att det inte ens är någon idé att tänka på framtiden.” Hon säger att hunger gör en sjuk och nervös. ”Min man lider av kronisk huvudvärk.”  Hungern ökar också oron för det egna och famil- 40 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 40 22.4.2020 13.39

Zimbabwes Röda Kors projekt­arbetare Tasiyana ­Bakasa berättar att utdelningsplatserna är placerade så att ingen behöver gå långa vägar hemifrån av rädsla för vilda djur.  jens välbefinnande. Matbrist orsakar allmän stress. ”Jag kan inte tänka på något annat än hur jag ska kunna laga nästa måltid till min familj”, suckar Apolonia. Genom att ge mathjälp kan man försäkra sig om att hjälpen är till verklig nytta för mottagarna. Torka och extrema väderfenomen är inte det enda hotet mot skörden. Livsmedel från matdistributionen kan locka vilda djur när kvinnorna återvänder till sina hem. Apolonia säger att hon är trött, då hon har varit uppe natten före för att mota bort elefanter i närheten av gårdsplanen. I går kväll fanns det bara två elefanter, men de kan röra sig i flock.  ”Djuren kan förstöra minsta skörd. Därför måste man köra bort dem genom att väsnas, bryta grenar och trumma. Det är farligt att kasta sten på djuren eftersom det kan göra dem irriterade.”  Zimbabwes Röda Kors projektarbetare Tasiyana Bakasa berättar att utdelningsplatserna är placerade så att ingen behöver gå mer än fem kilometer hemifrån av rädsla för vilda djur. Med en tung last på huvudet skulle man inte komma undan elefanterna.    Utdelningarna börjar på morgonen och returresan kan börja redan på förmiddagen. Lejonen börjar inte röra på sig förrän på eftermiddagen när det blir svalare. ”Lokalbefolkningen känner till de vilda djurens rutter. De vet när lejonen och hyenorna går för att dricka och då går de inte ut eller går på djurens rutter ”, säger Tasiyana Bakasa. ÄNTLIGEN MAT I Röda Korsets matdistribution delas inte mat ut i mottagarnas egna kärl, utan majssäckar, bönpåsar och oljeflaskor delas ut i sina egna förpackningar. Eftersom de får med sig ingredienserna med en gång behöver kvinnorna inte gå långa sträckor med pengar till butiken, då de riskerar att bli rånade. De kan laga mat så fort de får säckarna hemburna. Apolonias hemfärd på några kilometer går längs skogsklädda stigar. Hon saktar inte av på takten ens när hon korsar den vattenfattiga ån, utan hon hoppar från sten till sten med en mjölsäck på huvudet. Hennes hem ligger bakom en hirsodling.  ”Senaste gången vi fick en ordentlig skörd var säsongen 2016–2017. Då förpackade vi 20 säckar hirsmjöl ”, berättar Apolonia. 2018 bestod skörden endast av fem säckar. Förra året fick de ingen skörd.  Familjen uppskattar att det kan bli sju säckar i år. Mer hirs kommer inte att mogna, trots att det har kommit lite regn. Klimatet har ändå varit torrt. Apolonias mat är klar och hon tar fram sina finaste tallrikar till festens ära. Även hennes bröders familjer som bor på samma gård börjar samlas närmare majsgrytan. Kvällen mörknar snart. ■ 41 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 41 22.4.2020 13.39

Text: Johanna Korkeamäki Bilder: Benjamin Suomela Julia Silverio introducerar nytt studiematerial pä Educa ­mässan. 42 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 42 22.4.2020 13.39

Riskzoner Läromaterial som stöd för distansundervisningen Coronapandemin blev till en helt exceptionell global situation, som ochså påverkade de finlandska skolorna. Förutom att lärare, elever och föräldrar stod inför en ny utmaning i och med distansundervisningen orsakade själva pandemin rädsla och osäkerhet, särskilt bland barn och unga. R öda Korset svarar på utmaningen med hjälp av mångsidiga och framför allt aktuella studiematerial. Med hjälp av studiematerialet Riskzoner i den nya studiematerialtjänsten kan man förutom corona även lära sig mer om många andra risker som påverkar världen och som eleverna funderar över, såsom konflikter, klimatförändringar, flyktingskap och naturkatastrofer. Förutom bilder, texter, infografik och videor finns nu även färdiga åldersgruppspecifika uppgifter för eleverna i studiematerialet Riskzoner. ”Vi vill också stödja lärarna i deras pedagogiska uppgift, både i den vanliga klassundervisningen och distansundervisningen. Därför finns det nu tillförlitligt material i vår DEN NYA ELEKTRONISKA TJÄNSTEN FÖR STUDIE­ MATERIAL SOM ÄR HELT GRATIS, SAMLAR ­MATERIAL FÖR ALLA STADIER PÅ ETT VISU­ ELLT ÄNDAMÅLSENLIGT SÄTT. tjänst både om coronapandemin och många andra teman”, säger Pekka Reinikainen, expert på påverkansarbete, som har producerat Riskzoner-konceptet. Röda Korsets avgiftsfria studiematerial ger stöd i undervisningen i många olika ämnen. Den nya elektroniska tjänsten för studiematerial som är helt gratis samlar material för alla stadier på ett visuellt ändamålsenligt sätt. Man har framför allt försökt att göra tjänsten lätt att använda både för lärare och elever. De materialpaket som ingår i den kräver inga förberedelser utan kan användas direkt av lärarna. Eleverna behöver inte registrera sig för att använda tjänsten och genom att logga in får lärare ytterligare stöd i användningen av materialet samt bland annat svar på elevernas uppgifter. Tjänsten innehåller färdigt material om global fostran (dvs. Riskzoner), krigets lagar, första hjälpen samt hälsa, vänskap och likabehandling. Den innehåller både korta videouppgifter, korta infosnuttar som är lämpliga för morgonsamlingen eller vid annan undervisning och mer omfattande studiehelheter som lämpar sig väl för Studiematerialet har väckt stort intresse. Enheten Risk­ zoner har producerats av experten på påverkans­ arbete, Pekka Reinikainen. undervisning över läroämnesgränserna. En del av materialet är mer lärarlett, medan en del däremot är avsett för självständigt arbete bland eleverna. Materialet passar för undervisning i flera olika läroämnen, många av dem lämpar sig också utmärkt för sektorsövergripande studiehelheter i de nuvarande läroplanerna. Materialet finns på finska, svenska och engelska. ■ Läs mer om tjänsten på adressen www.sproppimateriaalit.fi. 43 SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 43 22.4.2020 13.39

Afghan Nijab, 14, med sina vänner i flyktningläger i Bosnien-­ Hercegovina. Foto: Hannu-Pekka Laiho Finlands Röda Kors Fabriksgatan 1a 00140 Helsingfors Tel 020 701 2000 www.rodakorset.fi www.sproppimateriaalit.fi SPR_RK2020_s1-44_210x270mm_SV.indd 44 22.4.2020 13.39